och ni som har det, ta vara på er tid med far.
det gjorde inte jag.
jag ångrar allt, jag fick för lite minnen, för få stunder med min far, vi hann aldrig prata om förhållande, jag har inte fått berätta för honom om jag trivs i mora eller inte, att jag har kommit jättelångt inom ridningen till skillnad från innan. jag har inte kunnat prata med min pappa om sådant som man vill prata med en pappa om.

finns inget jag ångrar mer än det.
men samtidigt är jag jävligt och otroligt glad över dom få stunder jag minns tillsammans med pappa. dom är värdefulla, och dom kommer finnas mitt hjärta tills den dagen jag dör. den dagen får jag åter se honom igen. åh vad längtar.

i ain't gonna complain. 
där är bara livet, det är bara att acceptera. hur svårt och jobbigt det än är.

inte en dag går utan att tomrummet blir större, större & större.

det gör så ont. så fruktansvärt ont.