det är såhär jag känner nu, och jag kan inte få ut det på något annat vis än här. he wouldn't understand. därför skriver jag här. hoppas det inte går ut fel till någon. men jag måste få ut det, otherwise, i'll go crazy.

ibland kan det gå flera dagar innan vi ens säger något vettigt till varandra, eller att vi säger något över huvudtaget. och det kan ta veckor innan vi träffas.
det känns nästan som att jag slitit mitt hjärta itu för att jag saknat dig så mycket. och det gör ont, inte bara psykiskt. nej utan jag får ont fyskiskt, hur sjukt det än låter, men jag får faktiskt ont. på riktigt.
fast nu vet jag inte längre, är det dig jag saknar?, eller är det din närhet jag saknar?
ibland känns det faktiskt som att jag älskar dig förgäves, att jag tänker på dig förgäves. är det här värt allt jag offrar?
 nu känns det som att du inte älskar mig längre. jag började tveka på det när det hade gått en vecka utan att vi träffats, och efter två veckor utan att träffats och knappt pratat med varandre började jag till och med känna att du inte älskade mig. och vid tredje veckan kunde jag nästan vara säker på att du slutat helt.
jag vill tro på dig, älskling. jag vill tro på oss. men för några veckor sen slutade jag hoppas. sårar jag mig själv? - damn right i do.
 jag har slutat tro. jag har slutat hoppats. nu går jag bara och väntar på att du ska säga att du slutat älskat mig, eller att du ska bättra på dig. men jag väntar inte alltför länge min älskade. jag har annat för mig än att såra mig själv på detta viset.

vid "enmånadskrisen" började jag tveka, tveka som fan. men jag kämpade och höll ut. och nu är jag glad för det, fast ändå inte. jag har aldrig förut varit såhär stark när det gäller kärlek, jag har gett upp, gett upp allt vid en månad. men med dig bestämde jag mig för att hålla ut, jag ville verkligen vara med dig. och vet du varför? för att jag jag tyckte att du var värd att kämpa för. jag kunde vara mig själv med dig. allt kändes så rätt med dig, så naturligt. men nu vet jag inte längre. jag vet ingenting, förutom att jag tycker om dig så att det gör ont. det sliter i hjärtat, och jag kan inte förklara det för dig.
jag förstår att jobbet går före, att det betyder så mycket. för jag vet själv hur det är för mig på sommaren, då jag har min högsesång med hästarna. du har din högsesång nu, med alla skoterturer och så. jag förstår att du älskar det du gör, för jag lever för mina hästar, och du för dina motorer.
jag förstår dig, det gör jag. men nu vet jag att du älskar jobbet mer än mig, nu vet jag det betyder mer. men jag vet inte hur mycket mer jag kan ta. du engagerar dig inte ens för att träffa mig. det känns inte som att du vill längre. du har lovat, och du har lovat, och lovat. jag har slutat lita på löften vid det här laget. löften är lika med svek. men inte bara från din sida, det är inte bara du som lovar och inte kan hålla det du lovar. jag har mina vänner som svikit det dom lovat. och det gör ont.
men det här älskling, this is what's hurts the most.