don't talk about moonshine
don't talk about whit wine
i've found lies, sick twisted kinds of them.

jag är less på att spela två
jag är less på att tvinga mig själv att byta humör så fort jag kommer med sociallt umgänge.
jag är less på att vara två amanda

jag vill vara jag, jag, jag. oavsett om jag är själv elle inte.

but i can't do it.
jag är "två i en", that's just the way it is

Åren sveper förbi, åren går så fort.
Jag kan inte förstå hur det idag är 5 år sedan min pappa lämnade denna värld. Just idag är det exakt 5 år sen, 5 hela år.
Det kändes som förra veckan.

Jag kan förstå dom folk som säker att såren läker - för det gör dom. Men att läka det här såret tar flera år, och när såret väl har börjat läka så lägger man en tanke på pappa , då brister det igen - och då är vi inne i samma procedur igen. Att läka ett sår är ingen dans på rosor, det vi alla som försökt. Att läka ett sår är en bearbetning vi alla måste gå igenom någon gång.

Även våran far växte upp utan en riktig pappa vid sidan av sig, men vi barn fick iallafall dom första åren med honom - vilket jag är otroligt tacksam över. Saknaden kommer aldrig sluta svida, saknaden kommer aldrig att gå över - oavsett om den blir mindre smärtsam med åren som går. 
Jag kan fortfarande ha en natt då och då där jag ligger och kvider av saknaden och gråter mig själv tills sömns, dom nätterna kommer alltmer sällan men dom finns där - och när dom gör det är bland det jobbigaste att vara med om. 

Det var inte alls för länge sedan jag insåg att min pappa är inte på en resa om kommer hem snart.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att min pappa inte längre finns.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att om min mor lämnar världen så blir jag föräldrarlös.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att jag har levt i 5 år utan en pappa.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att jag är starkare än vad jag tror , och klarar mer än vad jag förväntar mig.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att jag inte är som alla andra barn med två föräldrar.

Nej min uppväxt är lite mer annorlunda än många andra ungdomars uppväxt, jag har gått igenom mycket mer än vad en 17åring borde ha gått igenom.

Jag har ingen pappa, han dog den 17 mars 2006.
Ett hemskt men ett sant faktum,
det är en grej man tänker "det kommer aldrig hända mig".

Jag minns så väl dagen då poliserna knackade på våran dörr, jag minns att dom var otroligt långa och väl utrustade, jag minns i detalj var dom stod och hur dom såg ut. Jag minns i detalj hur dom berättade och jag minns hur jag trodde att dom skämtade med oss, jag minns hur min bror blev arg och slog sönder väggen i sitt rum, jag minns hur våran granne fick åka och hämta min syster hos en kompis inne i stan. Jag minns hur vi alla var i chocktillstånd och inte kunde tro dom. Jag minns hur jag sov på en madrass på golvet inne hos mamma den natten och hur lampan blinkade till och mamma berättade att pappa sa godnat. Jag minns hur dåligt jag sov den natten, jag minns mer än vad jag tror.
Jag var 12 år gammal då denna kväll tog fart, jag var 12 år gammal då mitt liv blev helt annorlunda.
jag var 12 år gammal då jag förlorade min pappa,

jag saknar honom lika mycket då som nu, det lär jag nog alltid göra.

snälla ta mig ifrån detta liv

i wanna run with the wild horses




jag vill verkligen inte
jag vill protestera från mitt liv, från mig själv
jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte
jag vill inte andas denna luft

lyssnade runt på spotify och helt plötsligt dyker låten upp, låten som jag helst gärna vill undvika.
pappas favorit låt.

stand by me..

tankarna på pappa bara flödar förbi, alla minnen upprepas, alla starka väggar börjar rasa.
såklart kommer tankarna varje dag, men när man börjar tänka djupare så gör det bokstavligen talat fruktansvärt ont i hjärtat. en fysisk smärta som inte vill släppa. rysningar rinner genom kroppen, från hårbotten längs ryggen till stortårna.

jag vet attjag aldrig mer får se min far vid livet igen, om mitt sista möte med honom var när jag rörde vid honom när han låg i kistan alldeles lila och iskall. ett minne jag inte vill minnas, men ett minne som inte vill försvinna. det var bland det mest skrämmande och skärtskärande jag har varit med om, men samtidigt väldigt byttigt för att verkligen få inse att min far finns inte - beviset.

snart har det gått 5 år, 5 år!!
"tiden läker alla sår" - fick jag höra otaliga gånger under det första året och ja, en del sår läker faktiskt - men dom är lättare att riva upp än vad läkningstiden någonsin kan sträcka ut sig på.
jag saknar min far, jag vill inget annat än vara som "alla andra barn" med två föräldrar, but life aint fair.

mina sår läker aldrig, i alla fall inte det här såret.

du springer nu på dom evigt gröna ängarna,
efter ett älskvärt liv fyllt av upplevelser.
du springer nu på dom evigt gröna ängarna,
efter alla kalla vintrar du galopperat på dom snötäckta åkrarna.
efter alla heta somrar med bus i dom stora hagarna på sommarbetet
du springer nu på dom evigt gröna ängarna,
efter alla medaljer du vunnit med din kära jenny på ryggen.
du springer nu på dom evigt gröna ängarna,
med vetskapen om att du har varit någons bästa vän,
med vetskapen att du hjälpt så många unghästar bli bra vuxna hästar
med vetskapen om att du lämnar världen med många som har skattat sig lycklig på din rygg
med vetskapen om att du har strålat genom livet och upptäckt saker som många hästar inte får
med vetskapen om att du, är hästen som så många älskar och har att tacka.


du chateau, vi glömmer dig aldrig,
och jag måste få tacka dig för allting som du hjälpt mig med, och dom dagarna du lyst upp mitt mörker.
du chateau, vi slutar aldrig älska dig,
och jag måste få tacka dig för den kärlek & kunskapen du givit mig.

jag måste även få tacka - för att ha mött en sådan häst med sådan enorm livsglädje och viljan att kämpa i det svåra.

du måste få springa på dom evigt gröna ängarna för evigt,
du måste få vila i frid.





du må ha försvunnit från världens fönster, men i våra hjärtan kommer du förevigt finnas kvar.

god natt kära vän, sov så gott - vi möts någon dag.

när vi äntligen fick en lösning på problemet så blev jag först glad men nu är jag rädd..
idag kändes joe så jävla fin och jag vet verkligen inte hur jag vill göra längre..

mitt hjärta delas verkligen i två bitar, vet inte hur jag ska ta mig till.
fan i helvetes jävla skit vilket svårt och otroligt framtidslovane val jag har framför mig..
här kan inte kärleken avgöra, för det är lika stor kärlek till båda grabbarna.
jag vet inte vad som kan avgöra det här valet, och jag vet att vad jag än väljer kommer jag att få dåligt samvete och mitt hjärta kommer spricka lika mycket hur jag än gör.

just nu vill jag inte leva mitt liv,
just nu känns det inte bra att vara jag..

just nu vill jag jag inte göra det här valet,
och jag hoppas verkligen att jag får tid på mig så jag inte gör något misstag..


undra hur många dagar i rad jag ska behöva gråta över det här?
jag orkar inte längre fälla tårar, men dom kan inte sluta falla.