Åren sveper förbi, åren går så fort.
Jag kan inte förstå hur det idag är 5 år sedan min pappa lämnade denna värld. Just idag är det exakt 5 år sen, 5 hela år.
Det kändes som förra veckan.

Jag kan förstå dom folk som säker att såren läker - för det gör dom. Men att läka det här såret tar flera år, och när såret väl har börjat läka så lägger man en tanke på pappa , då brister det igen - och då är vi inne i samma procedur igen. Att läka ett sår är ingen dans på rosor, det vi alla som försökt. Att läka ett sår är en bearbetning vi alla måste gå igenom någon gång.

Även våran far växte upp utan en riktig pappa vid sidan av sig, men vi barn fick iallafall dom första åren med honom - vilket jag är otroligt tacksam över. Saknaden kommer aldrig sluta svida, saknaden kommer aldrig att gå över - oavsett om den blir mindre smärtsam med åren som går. 
Jag kan fortfarande ha en natt då och då där jag ligger och kvider av saknaden och gråter mig själv tills sömns, dom nätterna kommer alltmer sällan men dom finns där - och när dom gör det är bland det jobbigaste att vara med om. 

Det var inte alls för länge sedan jag insåg att min pappa är inte på en resa om kommer hem snart.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att min pappa inte längre finns.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att om min mor lämnar världen så blir jag föräldrarlös.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att jag har levt i 5 år utan en pappa.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att jag är starkare än vad jag tror , och klarar mer än vad jag förväntar mig.
Det var inte alls för länge sedan jag insåg att jag inte är som alla andra barn med två föräldrar.

Nej min uppväxt är lite mer annorlunda än många andra ungdomars uppväxt, jag har gått igenom mycket mer än vad en 17åring borde ha gått igenom.

Jag har ingen pappa, han dog den 17 mars 2006.
Ett hemskt men ett sant faktum,
det är en grej man tänker "det kommer aldrig hända mig".

Jag minns så väl dagen då poliserna knackade på våran dörr, jag minns att dom var otroligt långa och väl utrustade, jag minns i detalj var dom stod och hur dom såg ut. Jag minns i detalj hur dom berättade och jag minns hur jag trodde att dom skämtade med oss, jag minns hur min bror blev arg och slog sönder väggen i sitt rum, jag minns hur våran granne fick åka och hämta min syster hos en kompis inne i stan. Jag minns hur vi alla var i chocktillstånd och inte kunde tro dom. Jag minns hur jag sov på en madrass på golvet inne hos mamma den natten och hur lampan blinkade till och mamma berättade att pappa sa godnat. Jag minns hur dåligt jag sov den natten, jag minns mer än vad jag tror.
Jag var 12 år gammal då denna kväll tog fart, jag var 12 år gammal då mitt liv blev helt annorlunda.
jag var 12 år gammal då jag förlorade min pappa,

jag saknar honom lika mycket då som nu, det lär jag nog alltid göra.