ARES

Jag vill börja med att säga att jag har ridit sen jag var två år, jag har alltid hållit på med hästar.
Och utan hästar vid min sida skulle jag sluta andas, jag skulle inte haft något att leva för.

Det jag ska berätta för er idag är min korta historia om min livskamrat & min allra bästa vän i hela världen, den otroliga fyrbenta shetlandsponnyn Ares.

Det är svårt att sätta ord på allting som jag och Ares har gått igenom tillsammans, men vi kan starta med att säga att när jag var två år så började jag rida i ett privatstall där en kvinna vid namn Görel hade en liten privat ridskoleverksamhet på några ponnysar och gamla kallblodstravare.
När jag var 5 år så kom det en ny ponny till stallet, en kaxig liten pojke som var bara 4 år, han var påbörjad insutten och inriden. Ponnyn var den finaste jag sett och vi klickade på en gång han och jag. Det började med att Görel satte upp en äldre tjej på Ares så att han skulle lära sig lite av henne, tills slut blev hon för lång för lilla Ares så jag fick förfrågan att rida honom.  Jag var knappt 6 år och världens lyckligaste lilla flicka som fick vara skötare på sin drömponny! I början red jag Ares två till tre gånger i veckan, vi utvecklades tillsammans och vi lärde oss att älska varandra på en väldigt kort tid. Efter ca ett halvår fick jag ta över Ares på foder. Min ponny blev MIN ponny!!
Jag var så glad, jag var så otroligt lycklig.

Åren gick och jag och Ares blev bästa vänner. Jag var hos honom varje dag, hela dagarna, jag sov inne i hans box på nätterna när jag inte ville cykla hem.  Varenda dag cyklade jag 6 km till stallet, red min ponny, gav alla hästarna mat & vatten, mockade boxarna och cyklade 6 km hem igen. Jag brydde mig inte om hur långt det var eller hur trött jag var. Jag brydde mig inte om det var 30 grader varmt ute eller 30 grader kallt, jag struntade i om solen brände sönder mig eller om det ösregnade eller om att det blåste så att jag nästan blåste omkull när jag cyklade. Allt jag brydde mig om var min kära livskamrat.
När jag red Ares red varken med sadel eller träns, det sista jag ville var att sätta en dum sadel på min älskades rygg. Jag hatade sådant. Och människor som använde sporrar och spö såg jag som djurmisshandlare. Jag förstod mig inte på sådant.
Nej, jag och Ares var helt naturliga tillsammans. Jag hade repgrimma och grimskaft när jag red honom. Jag red i bikini och utan skor på sommaren, jag lät mitt långa blonda hår flyga i vinden när jag och Ares svävade fram i galoppen. Jag levde i en saga.

En dag när jag var 8 år blev Ares rädd för en vattenpöl när vi galopperade på en äng, han hoppade åt sidan och jag fortsatte rakt fram, jag landade på mitt huvud och fick en lätt hjärnskakning. Läkaren sa att jag absolut inte fick rida på 2 veckor och jag var tvungen att ligga hemma och ta det lugnt.
Min första tanke var: 2 veckor utan min Ares!? Aldrig! Jag vägrade, och läkaren sa att jag fick vara hos honom om jag lovade att inte rida utan bara promenera med honom och jag fick inte överanstränga mig, fick inte springa, inte mocka inte bära tunga vattentunnor.
Dom 2 veckorna var hemska, och jag ville aldrig att det skulle hända igen.

Åren gick och jag och Ares blev allt tajtare, samtidigt växte jag och blev längre. Jag var en ganska liten tjej även fast jag var lång för min shettis. Fast än så var jag inte för lång, och om jag nu var lång skulle det inte ändra något. Vad som än hände så skulle jag aldrig lämna min bästa vän.
Jag och Ares blev så pass tajta att vi skulle kunna gå genom eld tillsammans, han gjorde exakt vad jag sa och jag var den enda människan han verkligen lyssnade på. Görel & mamma försökte sig på lite horsemanship övningar med honom, typ som att gå över presseningar , lägga en pressening över hans rygg, få honom att gå upp och nerför trappor, in och ut genom trånga utrymmen.
Sådant som för mig och Ares absolut inte var något problem... Men när dom skulle pröva så vägrade Ares, han ville inte. Han kunde inte lita på dom på det viset han litade på mig.
Jag minns hur jag lovade Ares när jag var 13 år att inget i hela världen skulle få mig att lämna honom, vi skulle vara ett tills döden skiljde oss åt, och inte ens döden skulle kunna skilja oss åt !

När jag gick i sjuan fick jag en hjärnskakning igen, en kille från skolan lyfte upp mig och tappade mig i stengolvet. Fast den här gången var det otroligt mycket värre, jag fick en rejäl hjärnskakning och en inre blödning i hjärnan.
Den här gången fick jag inte rida på ca två månader. Men jag åkte till Ares varje dag i alla fall, jag ryktade honom varje dag i flera timmar, vi gick långpromenader varje dag i flera timmar. Vi hade springtävling han och jag, på en åker. Än idag kan jag kolla tillbaka på den dagen då jag sprang med Ares på ängen vid stallet. Jag tog av honom grimskaftet och släppte honom, fullt med grönt gräs men han struntade i det. Jag började springa och han sprang efter mig, vi tävlade men han lät mig vinna. Efter det blev jag sängliggandes i två dagar för att jag spydde p.g.a överansträngning när jag egentligen inte fick anstränga mig alls.

Åren gick vidare, jag gick i åttan när mamma träffade en kille i Mora. Det var ingenting som bekymrade mig, tills den dagen mamma berättade för mig att hon funderade på att vi skulle flytta till honom.
När hon berättade det gick mitt hjärta i tusen bitar, jag blev arg & ledsen. Jag sprang direkt till min ponny när hon berättade det, jag satt i hagen hos Ares och grät floder, han stod där bredvid mig och puffade lite på mig. Min älskade vän visste inte varför jag grät eller att jag inom tre månader aldrig mer få honom.
Jag hade ju lovat Ares att aldrig lämna honom, att aldrig svika honom. Vi skulle ju leva tillsammans i resten av våra liv och aldrig bekymra oss över några problem. Det skulle ju vara vi föralltid.

Men det fanns inget jag kunde göra, jag hade inget val. Jag var tvungen att lämna min bästa vän, tvungen att svika honom.
Dagarna som vi hade kvar tillsammans var vi med varandra mer än aldrig förr, jag grät varje dag och min älskade ponny puffade på mig och fick mig jämt att le. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom. Ett liv utan min livskamrat skulle ju aldrig gå..

Dagen kom. Flyttbilen gick och jag grät som aldrig aldrig aldrig förr.

I dag är Ares hos en tjej som heter Josefin som är lika gammal som mig, jag vet inte hur han har det där, eller om han någonsin tänker på mig. Tänk om Ares har glömt mig? Det är en fråga utan svar, allt jag vet är att han lever och jossan säger att Ares mår bra så jag får hoppas det är sant.
Jag tänker på Ares varje dag och ibland gråter jag till och med för att jag saknar honom så.
Undra om han också gör det?

---

Muntlig uppsats jag ska läsa upp för läraren imorgon. Får väl se vad det blir för betyg ! :o  :)