hur gör man när man måste springa ifrån det man gör på jobbet för att få låsa in sig på toa för att gråta en skvätt?
hur gör man när man måste tvinga fram ett leende som ändå bara är falskt?
 hur gör man när man har en klump i halsen och ständigt har känslan att man måste knippa efter luft?
 hur gör man när all lust försvunnit?
vart tar man vägen?

 önskar att allt hade ett avslut, men helt ärligt kan jag inte se något sådant i det här som pågått i snart ett helt år. Från och till nästan varje dag har jag fått tränga bort tårarna för att folk inte ska fråga, för att folk inte ska "tycka synd" om en , eller bry sig om en. vill inte dra attention runt omkring mig, därför har jag denna kära blogg, så ni ska veta att ni ska låtsas som ingenting i vardagen - precis som jag gör tills den dagen jag inte längre står ut att bära all börda inombords. mina bästa vänner är min blogg och min häst, dom som inte behöver tvinga ur sig själva ett svar dom egentligen inte kan svara på. tur att jag har dom.