avikner| -

hästar, mitt liv

hästar. finns det något som går upp mot hästar?

den kärleken som bara hästar kan ge.

den glädjen som bara hästar kan ge.

den friheten som bara hästar kan ge.

dom tysta orden man förstår, som bara hästar kan säga.

en häst's flåsningar i nacken när man står och gosar,

den's naffsande i håret,

det underbara, avslappnande ljudet av en häst som tuggar sitt hö,

en häst's gnäggningar när man kommer till hagen,

att känna en häst's kraftiga, muskulösa steg när man galopperar i snön,

inkludera dom underbara frustningarna där.

allt det där ger en rysningar genom hela kroppen, rysningar så underbar att dom går ända in i hjärtat.
rysningar som sitter i timmar, dagar, veckor, månader och till och med år.

det finns inget som går upp mot det där. det absolut bästa. jag älskar det. jag älskar hästar.

det är min grej. jag skäms för att jag hade planer att lämna allt det där.
det går inte, jag skulle aldrig någonsin kunna svika mig själv så pass mycket att jag ger upp mitt absolut livssport. eller, jag skulle inte kunna kalla det en sport. det är så mycket mer än 'bara' en sport. det är en oändlig, obeskrivlig otrolig upplevelse, och kärlek. det finns inget jag älskar mer än mina hästar.
jag nästan föddes på hästryggen - och där ska jag dö.

det är vad jag är gjord för att göra.

det är mitt liv.