angels you look right into my eyes
favoriterna.
mina bästa pojkar.
kärlek till er,
tack för att ni finns
"the kiss of my life"
nu är det så att
jag har träffat en kille,
jag har inte känt honom länge,
ett par dagar faktiskt bara.
men första gången jag pratade med honom klickade det.
det var som om vi känt varandra hela livet, som om vi inte varit ännat är barndomsvänner.
jag har nog träffat han med stort h.
han som alla tjejer drömmer om, som alla vill ha, he's mine.
han som jag har vela funnit hela livet,
han som varit gömd i skuggan fastän han alltid stått i solens starkaste sken,
han som har fångat mina andetag.
jag är helt ställd,
han är för bra för att vara sann
- men han är sann.
han står rakt framför mig och han finns.
aldrig förut har jag känt såhär,
aldrig.
17 juli 2008
detta skrev jag dagen efter, fortfarande i chockens tillstånd.
Ur mina ögon rinner det tårar, jag ryser i hela kroppen, känner ner till tåspetsarna hur kall jag är. Jag ser den där pojken framför mig, Han som ska föreställa min bror, jag gråter ännu mer & känner smärtan i ryggen, hur allt kommer till det har jag inte en aning om, jag kan inte andas. Hjälp mig någon, jag kan inte andas! Tankarna gör mig galen, jag får panik & jag skriker, känner din hårda, obehagliga omfattning runt min arm. Jag försöker ta mig loss, jag skriker och gråter, jag sparkar & gör allt jag kan. Jag är för svag, du vinner, jag inser det, du vinner & ditt gäng hejar på dig, dom som förut var mina vänner, dom som jag trodde var riktiga vänner har försvunnit helt, ni är inte längre samma personer, min ”bror” har förstört er, gjort er till främlingar, ni är inte längre samma människor. Aldrig förr har jag vart så rädd..
Väl hemma senare känner jag smärtan, jag känner att jag måste få tag på Mikail, min rikitga bror, han som vet hur man behandlar människor. Hon, Hon har tagit min telefon,, När jag inser att jag inte får tag på honom låser jag in mig på toaletten & sen låter jag blodet droppa hejdlöst. Jag viskar ”Blodet droppar, blodet droppar” & får panik igen, svedan kommer & jag kan slappna av igen, den här känslan var länge sen, men fan vad skönt det är! jag gör allt i min makt för att slippa se dig, men när jag blundar kommer du fram. jag hänger mig på handfatet & gråter hejdlöst. Må den här hemska natten ta slut snart. det här klarar jag bara inte av längre. jag ryser i hela kroppen & smärtan bultar, både i handleden & ryggen. Låt mig försvinna. Jag klarar inte av det här, min kropp kan inte hantera detta. Låt det bara vara, låt allt glömmas. Ärren på mina armar försvinner innom kort, när dom är borta, då är denna dagen borta. Detta har aldrig hänt.
in a darkened room
det är för tidigt än
någonting helt nytt
färga och klippa mitt hår,
& flytta till ett annat land.
starta ett nytt liv & skaffa nya vänner,
nya kläder och en helt ny hobby.
jag vill,
jag vill inte.
hur?
har bara varit hemma en max timme nu, och förlåt mig kära mor om du läser detta, men det känns inte hemma.
jag blir arg, ledsen och vill bara bort. vart som helst men inte här.
jag förstår inte varför, och jag förstår inte heller hur jag ska klara en hel sommar här.
men jag hoppas det blir bättre, annars har jag min flyktväg hos familjen hagman, där känner man sig alltid hemma, och faktum är - att jag känner mig som en i familjen där.
inatt kommer bli ännu en natt full av funderingar och tankar.
gråter redan, undrar om jag ska behöva gråta mig själv till söms igen..
står ut till det sista
inatt, var första gången på otroligt länge som jag faktiskt grät mig själv till söms. jag låg och stirrade i taket, på väggarna, fipplade på mobilen och grät och grät fram till klockan 3 på natten.
jag förstår inte när denna otroliga ångest ska ta slut.
jag förstår inte hur jag har orkat stå ut så otroligt länge som jag faktiskt har,
och jag förstår inte hur jag ska orka stå ut mer.
- men sån är jag.
hur mycket eller lite jag än vill så jag en livskämpe, människan är skapt sådan.
jag orkar inte ha ett sommarlov där jag ska ha ångest hela tiden.
jag vill ta min älskade fina kära bästa rasmus med mig och fly till norrland. till farmor. vi kan bygga en hage på åkern och ett litet skjul där han kan gå in å gömma sig när det åskar. jag vill inte vara kvar i dalarna, jag vill inte vara här överhuvudtaget. jag vill inte finnas här i den här världens alls. jag vill tyna bort, och det är nu.
varför kan jag inte bara åka? varför måste jag som en sjuttonåring ha såna otroliga ansvar?! jag är för fan bara ett litet barn, men jag får inte leva som ett barn. ansvar hit och dit - varje dag & hela tiden. med vad jag än gör.
mina vänner klagar på att jag är dålig på att höra av mig, att jag har blivit "torr" och inte vill följa med ut och dricka längre, att jag inte har tid för dom. och ja det kanske är så.
- nej jag vill inte dricka längre, mitt liv går ut på annat än att supa sig full och det har jag insett nu, jag kanske inte har tid för att jag prioriterar att vara med mig själv när jag får möjlighet till det - att tänka på sånt jag inte vanligtvis har tid att tänka på. jag är dålig på att höra av mig för att jag inte vill höra av mig, jag är ändå bara bitter.
jag är inte trevlig att vara med just nu,
jag vill gräva mig ner, långt ner i jorden och bara stanna där.
helst lägga mig där helt levande och låta någon täcka över jorden som jag grävt upp, allt för att känna smärta och för att få lida. för att lida är det enda jag får göra nu, då kan jag lika gärna försvinna lidande. att få synda för allt dåligt jag gjort i mitt liv, få ligga där och ångra mig men inse att det är för sent, för då är det för sent.
jag vet att detta låter hemskt- men åh jag vill verkligen.
vore det inte för min fyrbenta bästa rasmus skulle jag inte ha någon lust att ens försöka leva.
att ta livet av sig är egoistisk - men jag kanske känner att vara egoisktisk.
vet ni vad mina dagar går ut på att tänka?
- varför var det inte jag som dog istället för pappa?
- varför är inte jag med i världens krig och dör lidandes?
- varför är det inte jag som blir mördad istället för alla andra oskyliga människor?
varför i hela fridens namn?
jag vill inte längre.
come again another day
jag vill ha sommarlov nu, jag vill inte göra något. jag vill ha ett lov utan någon som helst kontakt med någon, ingen häst eller något jobb.
jag vill inte vara amanda, jag vill bara vara amanda
jag orkar inte vara amanda, jag vill bara vara amanda
- men det får jag inte.
när ska jag få tid för mig själv igen?
att samla ihop krafter att försöka stå ut.
jag är så otroligt less.
kan inte något hända bara så att jag slipper?
vad som helst.
det är nu jag verkligen behöver be om en tjänst från dig pappa..
i love u mother
ponnyåren tillbaka?
sved
det svider i hjärtat, det bultar och gör ont.
ponnytider tillbaka eller inte?
gå kvar i rättvik eller inte? vart ska jag annars gå isåfall?
jobba kvar eller inte?
byta praktikplats eller inte? vart isåfall?
jag hatar alla bollar som snurra nu,
det sätter sig i hjärtat & hjärnan, och det är hemskt jobbigt.
tack mor för ditt stöd.
...
vill inte göra något.
why me? why always me?
loosing my best
trött och less på skolarbeten
trött och less på det mesta inom häst
det här med och tävla känns otroligt aktuellt för mig just nu, det går som bäst nu! hästen hopapr som en gud och jag rider jättebra, men stoppet ligger i - och stoppet är att jag inte har någon som kör till tävlingar. min mor är inteett dugg jävla intresserad av att veta hur sin dotter har utvecklast de senaste månaderna - hon har inte ens sett mig rida på över ett år. min syster festar, min kära jocke är i norge och jobbar, min häst vill inte lastas, jag avskyr att behöva be folk om hjälp.
idag när jag var hos tandläkaren så tänkte jag tillbaka på hur det var att vara liten, dagarna när mor följde mig till stallet och kollade när jag red - dagarna då vi faktiskt red tillsammans. då jag var liten och mor följde mig till tandläkaren och höll min hand. idag var en sån dag då jag hade behövt min mor, jag kände mig ynklig och liten och ville hoppa upp i mammas famn och bara gråta floder å mamma torkar bort snoret som bara rinner. jag ville att hon skulle hålla min hand, jag ville att hon skulle skjutsa mig på cykeln, jag ville att mamma och dotter skulle få vara mamma och dotter igen. ett band som ingen kan ta ifrån dom två själarna.
häromdagen pratade vi i telefon och jag berättade för henne att jag tycker det är tråkigt att hon inte bryr sig längre och tydligen var jag inte ensam, även mamma tycker att jag har slutat bry mig om henne - och ja jag kanske har reagerat så den sista tiden - den här tiden då morfar har varit sjuk - då har du, mamma, bara brytt dig om att vara med micke, du pratar om allt med micke men du har skjutit mig åt sidan. du och jag som alltid har varit bästa vänner och pratat med varandra om allt.
jag minns dagen på jullovet du skulle köra mig till jobbet och berättade hur du kände för allt just då, du släppte ditt hjärta för mig och berättade allt - då kände jag min betydelsefull. nu de senaste månaderna har allt bara flytit åt andra hållet, micke betyder för dig och jag betyder mindre. du pratar inte med mig om hur du känner, du vågar inte visa när du är ledsen och du är bara sur å grinig hela tiden.
vad i hela fridens namn har hänt på vägen hit?
vad har jag gjort för att ha förtjänat detta mamma?
jag har förlorat dig, inser du inte det?
du sa i telefon till mig "man växer ifrån varandra" , men nej förstår du inte bättre än att du och jag vi gör aldrig det,?! jag har aldrig varit den här typiska ungdommen som har kämmits över dig , som har sagt att jag inte vill ha dig som mamma osv osv - jag har alltid varit mammas lilla flicka, och jag kommer alltid att vara det!!
mamma är det något du borde ha lärt dig här i livet är att bästa vänner inte växer ifrån varandra, man kan skildra sig och tappa kontakten - men du och jag kan inte det.
men det är något som har hänt som gör att du inte längre vill prata med mig, i'm dying not to know what!
jag vill vara din bästa vän,
och inte minst vill jag ha dig som en bästa vän för du är pålitlig.
men sålänge du håller ditt hjärta stängt för mig så öppnar inte jag heller mitt för dig, bara så du vet det.
jag saknar dig
dagligen.
det här tynger mitt hjärta så otroligt mycket,
jag kan inte fokusera på dagarna, och på kvällarna vill jag bara gå och lägga mig och inte vakna upp försen allt är bra igen, jag har ingen lust till någonting längre - jag vill bara sova sova sova sova. jag vill inte gå och lägga mig på kvällen i vetskapen om att jag måste kliva upp på den där förbaskade praktiken och göra sånt jag inte vill, jag vill bara inte. har ingen lust längre, ingen lust för något.
jag saknar oss
Friday 13#
den här dagen har varit en ren jävla börda.
hade jag haft möjlighet att kunna spola förbi den hade jag utan tvekan gjort det.
pratade med malin i stallet idag och berätta allt, så sa hon: jaa, det är ju trots allt fredag den 13e..
jodutack, det känns i hjärtat.
fredag den trettonde, vilken jävla skitdag.
ikväll ska jag mysa med min J, helgen innehåller fullt av jobb. kuuuult!
vilket ?
eller så är det min syster,
eller så är det att bo hemma i selja
- som får mig att le lite extra ibland,
det som får mig att tänka på andra sidan av boxen.
still struggeling & still fighting
- for a true happy smile.
studentveckan 2010,
flickorna som gjorde mig lycklig på den tiden
it's time
it's not enough to say sorry
mor
ord kan inte beskriva
en dotters kärlek till sin mor
syskonkärlek
gamla bilder
i'll love you 'til my heart stops beatin'
and after that, i'll love you even more
den dagliga frågan
ni vet när man träffar på någon man tycker om och bryr sig om?
- hej!! hur är det?
brukar oftast låta så. ja
men ja ni som vet hur jag mår,
ska ni få veta
- att svara på den frågan för mig är jobbig.
för återigen måste jag ljuga.
måste säga att det är bra fastän det inte är bra.
och varför jag måste säga det är för att jag inte vill bli ställd mot väggen med massor av motfrågor eller "jag finns"
ni finns inte, sluta säg att ni finns.
ni bryr er inte, sluta fråga hur jag mår.
tack mina vänner - dom få allra underbaraste.
ta åt er om ni känner er träffad. och tveksam? don't even get a shit
jag och min underbara vän evelina,
vi har haft med och motgångar
men hon är den vännen som jag alltid vet var jag har henne.
finaste evelina holmgren , hade världen bestått av fler som dig - så hade det varit en värld av guld.
jag älskar dig, och det kommer direkt från djupet av mitt hjärta
breaking up with life
vill inte vara kvar
känner mig vilsen och vet inte vart jag ska ta vägen.
kan inte vara själv, då bryter allt samman.
vem kan hålla mig ständig närhet?
finns ingen som kan stötta mig till det jag behöver, trots att jag har mina fina vänner - så räcker det inte till.
jag vill inte klänga på någons axel, jag vill inte behöva vara någons börda.
jag vill vara min egen börda, och känna min egen smärta rinna genom åren.
det är vad jag är van vid, det är vad jag är skapt för.
idag hade jag helt allvarligt tagot livet av mig om jag hade haft mage till det.
jävla fegis
hur länge ska detta pågå?
kan jag inte få vara som alla andra lyckliga ungdomar?
nejdå, det må vila en förbannelse över mig.
