när ska denna vemodesdepression ta slut?

inatt, var första gången på otroligt länge som jag faktiskt grät mig själv till söms. jag låg och stirrade i taket, på väggarna, fipplade på mobilen och grät och grät fram till klockan 3 på natten.

jag förstår inte när denna otroliga ångest ska ta slut.
jag förstår inte hur jag har orkat stå ut så otroligt länge som jag faktiskt har,
och jag förstår inte hur jag ska orka stå ut mer.
- men sån är jag.
hur mycket eller lite jag än vill så jag en livskämpe, människan är skapt sådan.
jag orkar inte ha ett sommarlov där jag ska ha ångest hela tiden.

jag vill ta min älskade fina kära bästa rasmus med mig och fly till norrland. till farmor. vi kan bygga en hage på åkern och ett litet skjul där han kan gå in å gömma sig när det åskar. jag vill inte vara kvar i dalarna, jag vill inte vara här överhuvudtaget. jag vill inte finnas här i den här världens alls. jag vill tyna bort, och det är nu.
varför kan jag inte bara åka? varför måste jag som en sjuttonåring ha såna otroliga ansvar?! jag är för fan bara ett litet barn, men jag får inte leva som ett barn. ansvar hit och dit - varje dag & hela tiden. med vad jag än gör.

mina vänner klagar på att jag är dålig på att höra av mig, att jag har blivit "torr" och inte vill följa med ut och dricka längre, att jag inte har tid för dom. och ja det kanske är så.
- nej jag vill inte dricka längre, mitt liv går ut på annat än att supa sig full och det har jag insett nu, jag kanske inte har tid för att jag prioriterar att vara med mig själv när jag får möjlighet till det - att tänka på sånt jag inte vanligtvis har tid att tänka på. jag är dålig på att höra av mig för att jag inte vill höra av mig, jag är ändå bara bitter.
jag är inte trevlig att vara med just nu,
jag vill gräva mig ner, långt ner i jorden och bara stanna där.
helst lägga mig där helt levande och låta någon täcka över jorden som jag grävt upp, allt för att känna smärta och för att få lida. för att lida är det enda jag får göra nu, då kan jag lika gärna försvinna lidande. att få synda för allt dåligt jag gjort i mitt liv, få ligga där och ångra mig men inse att det är för sent, för då är det för sent.
jag vet att detta låter hemskt- men åh jag vill verkligen.
vore det inte för min fyrbenta bästa rasmus skulle jag inte ha någon lust att ens försöka leva.
att ta livet av sig är egoistisk - men jag kanske känner att vara egoisktisk.

vet ni vad mina dagar går ut på att tänka?
- varför var det inte jag som dog istället för pappa?
- varför är inte jag med i världens krig och dör lidandes?
- varför är det inte jag som blir mördad istället för alla andra oskyliga människor?

varför i hela fridens namn?
jag vill inte längre.