---

jag har en underbar häst. han har sina damputbrott, han är inte världens snällaste, han gör inte alltid som man säger, han vet om att han är snygg vilket gör att han drygar mer, han vill ibland trampa ner mig, han har vart nära att sparka mig i huvudet ett antal ggr i hagen, han har gett mig näsblod, han kan inte högergalopp, han är stark & odräglig att rida ibland, han hoppar inte världsbäst. men vet ni vad? jag älskar honom ändå. jag har sett hans bra sidor, även fast dom är få, men dom finns.

han är mitt framtidsljus. vi ska satsa han och jag, vi ska bli bättre. och vi ska göra det tillsammans, för tillsammans håller jag och joe på att bygga upp en kärlek som tar otroligt lång tid att bygga upp.

när jag fäster mig vid en häst, brukar det gå på ett ögonblick, vid första ögonkastet. och första gången jag såg joe, våren 2008, blev jag fäst vid hans vackra utseende. jag drömde om den dagen jag fick rida honom för första gången. och den dagen kom. jag svävade på moln. redan då visste jag att det var han jag ville ha. vi passade så perfekt.

i slutet av augusti 2009 fick jag förfrågan att ta honom på halvfoder. den 3e september blev han min. på halvfoder. 
jag tror jag blev den lyckligaste människan i världen. jag fick min drömhäst.

'

sen den dagen har allting haft sina med & motgångar.

min drömponny försvann men han kom tillbaka igen. 
mitt intresse av hästar var nära på att vissna helt men det dök upp igen.

mina förhoppningar på joe försvann men jag återfann dom

jag slutade älska honom men jag hittade tillbaka till vår kärlek

- nej, allt på min och joseponken's resa har inte varit perfekt. 
långt ifrån perfekt.

jag kan inte beskriva hur nära jag har varit på att lämna honom. men jag klarade inte av det. jag ville försöka.

den här vintern har inte varit bra för mig. det är den värsta jag gått igenom. men joe fanns där vid min sida, även fast jag inte hade varit hos honom på en vecka. han stöttade mig och gav mig hopp igen. 
varje gång jag känt att jag tröttnat på honom, eller hästarna över huvudtaget, behövde jag bara åka till stallet och träffa min prins, för där va han och väntade på mig, gnäggade när jag kom och hämta han i hagen, puffade på min när jag ryktade honom. och det var det enda som behövdes för att jag skulle få tillbaka mitt intresse.

jag har min ponny att tacka. och skolan. annars hade jag nog slutat rida.

'

i vår & sommar blir det mycket bättre, då vi kan träna mer seriösare. och då blir det tävlingar & då kommer vi varandra närmre igen. och jag får mer tid.

det ska bara vara jag och min älskade joe. bara vi. min älskade skrutt. min älskade ponny.

åh vad jag älskar min ponke, min joseponke.