som jag skrev på facebook för er som läser båda, så har jag varit på soldalen ikväll med evelina, malin, elin, ottila, karin och sam och kört anden i glaset.
först pratade vi med en kvinna som föddes 1917 och hette Asta som inte gillade barn, hon tog självmord p.g.a sin sjukdom som var asberger - som hennes mor även hade. Hennes man hade en hund & en häst, men inte en tam björn (haha malin som ställde frågan!), Hon berättade att alla utom jag kommer få en lyckad framtid - jag kommer dö. men malin gjorde en superfin finish på den frågan och sa "men det gör vi ju alla till slut, eller hur?" så svarade Asta "ja". 
Sen ställde jag en spontan fråga som löd:
- vet du vem min pappa är?
som sedan ledde till
asta - ja
jag började gråta
jag - är han här nu?
asta - ja
jag - sitter han breve mig?
asta - nej
han satt brevid malin, på elins plats (hon stod upp just då)
jag - kan jag få prata med honom ikväll?
asta - ja
malin - kan hon få prata med honom nu?
asta - nej
malin - varför?
inget svar.
malin - är det för att vi pratar med dig nu?
asta - ja

sedan pratade vi lite mer, om t.e.x våra föredetta & nuvarande hästar, sen blev asta trött och så vi sa hejdå.

men vi var ju in mood för det där så prövade en gång till.
vi fick in Jarl/Gjarl som var ond så vi sa hej då.

sen prövade vi en gång till och den här gången frågade vi efter goda andar.
Alla - har vi någon här?
anden - ja
Malin - vad heter du?
anden - J I M
jag - är du släkt med någon utav oss?
Jim - ja
jag - vad heter du i efternamn?
Jim - V  I K N E R
jag - är du min pappa?
Jim - ja

sen började det, konverstationen.
pappa berättade (med hjälp av våra frågor) att han såg alla oss barn samtidigt- att han vakade över oss, att min bror skulle få jobb snart, och att det inte kommer lösa sig mellan johanna och hennes ex, att han är nöjd med hur hans hus ser ut nu men att det inte var som han hade tänkt sig, han vet hur många miljoner tårar johanna gråtit över christian.  med mera, med mera
sen pratade malin om sitt ex som hon då fick reda på att han var elak.

efter ca 35-40 minuters konversation med pappa ställer han sig på startrutan, bara sådär. sedan försvann han.
och jag började gråta och fattade inte varför han lämnade spelet sådär,
jag ville ju ställa så många fler frågor, jag ville veta vad han gjorde om dagarna, jag ville veta hur det såg ut när han dog, jag ville veta om Görel och mormor fanns med honom, jag ville veta om hästar och människor har samma himmel eller om det ens finns en himmel över huvud taget, jag ville veta om han mådde bra nu, om han är glad och stolt över oss, jag ville veta om vi kunde gjort något annorlunda.

men sen sa elin - andar, det är väl såna som inte är "färdiga" med sitt adjö än?
och malin svarade - ja precis.
sen kom dom båda fram till anledningen på pappas hastiga avslut.
han var ledsen för en sak som johanna sa i telefon, och han ville inte säga adjö än. pappa var inte redo att "lämna" mig eller jorden över huvud taget än. han hade grejer kvar att göra, saker att säga.
så därför avslutade han som han gjorde.
jag är glad att dom sa så för det stillade mina funderingar lite,
men fortfarande så kommer det här ta veckor att smälta,
och jag vet inte om den här natten kommer innehålla mycket sömn, kl är redan halv tre..
jag vet inte om morgondagen kommer innehålla mycket koncentration på lektionerna
jag vet inte om jag kommer släppa det här, någonsin
jag vet inte om jag kommer kunna tänka på annat.

jag vet ingenting förut att det här var en jättegrej,
och jag vet även att även om det här var jättejobbigt för mig, så är jag glad över att det hände.

för nu är jag helt säker på att pappa vet mina framsteg inom ridningen, och jag är helt säker på att pappa finns där för mig när jag gråter om nätterna, jag vet helt säkert att pappa stöttar mina systrar och min bror när dom är ledsna, jag vet helt säkert att min pappa ser när jag skriver detta.
och vet ni varför jag vet detta?
för att han har själv berättat det för mig.



vissa tror på sånt här, andra inte.
jag är en av dom som tror på detta och det är därför jag skriver det här inlägget.