Depression är inget tecken på svaghet, det är en beviselse på att du har varit stark för länge.


jag såg dom där orden flyta till en mening och jag föll för dom på en gång.
min mor säger ungefär precis sådär till mig fast i andra ord.
och hon har rätt.
jag har för många bollar i luften hela tiden, jag tar skit, på skit, på skit och ändå står jag där som den gladaste människan i världen. men tro mig det är ytligt.
jag bär på många tunga bördor, för många för mig att kunna sortera. skola, jobb, hästar, pappa, skolbyten, familjen, vänner, pojkvänn eller f.d pojkvänn, vänners bekymmer, människor i min omgivning och såå mycket mer.
allt det där samlas till en hård pressad klump och sätter sig bårde i hjärtat och hjärnan på mig, det ligger där och trycker tills jag tillslut inte pallar mer. nog för att jag river min mur helt när jag inte orkar mer så är jag förbannat duktig på att bygga upp den fort som blixten.

och så otroligt många gånger jag tycker att jag fallit till botten har jag alltid överlevt. jag har alltid hittat ett sätt att finna den där glada, uppmuntande, stöttande och energifulla amanda, den personen jag verkligen vill vara. jag vill inte vara den där deprimerande människan som folk bara ska tycka synd om eller ska stötta hela tiden.
(dock så är ni som verkligen finns här för mig verkligen underbara människor!!)
jag är den typen av människa som absolut inte vill be folk om tjänster, att fråga någon om skjuts är hemskt, att fråga någon om hjälp är avskyvärt, och att fråga min mamma om pengar finns inte ens i min värld.
jag vill inte vara ivägen för någon, jag vill bara finnas men jag vill finnas mer än så.
jag är inte den som flyter in i mängden men jag är innte heller den som är sådär extra ordinary, utan jag är amanda vikner.
i egen hög person,
och jag tänker absolut inte vara någon annan heller.

okej poängen med det här inlägget fattar jag inte,
och jag kan hålla med om att det blev rättså snurrigt.
men när jag väl börjat skriva så kan jag inte sluta.
i love writing, och jag bara skriver det som min hjärna tänker.


rasmus ♥

i don't give a shit.

nu äre såhär att jag fått väääääldigt mycket pikar, både privat och som offentliga kommentarer här på bloggen att "det är så synd om mig", "jag skriver om hur mycket jag gråter", "jag söker uppmärksamhet" osv osv. men nu ska jag säga det rakt ut till er alla läsare och icke läsare:

JAG HAR MIN BLOGG SOM MIN PSYKOLOG!
därför att jag har lättare att skriva om känsligare saker än att prata
därför att jag vill titta tillbaka om några år och se vad som hände i mitt liv då
därför att jag absolut inte vill ha en dagbok och skriva för hand
därför att jag inte vill gå till någon psykolog som säger att dom förstår mig fastän dom inte fattar ett jota 
därför att det är en fri jävla värld vi lever i och jag skriver nästan vad jag vill vart jag vill & när jag vill
!!!!!!

och ja, jag är upprörd som ni kanske märker.
jag är trött på att folk som inte har med mitt liv att göra lägger sig i saker dom inte har en aning om.
jag är trött på att folk finns
jag är trött på att jag finns
jag är trött på allt,
allt
allt
allt
.
JUST PRECIS ALLT.


den här jävla världen har blivit helt jävla skruvad och jag pallar fan inte med den längre.
nytt liv, ny start, nytt allt
ja det kommer att hända snarast om inte skolan gör drastiska åtgärder.
jävla skithelvetesfanskapsfan.

ja idag har jag svärt mycket men jag kan fan inte beskriva hur jävla sur jag är.

OCH BTW, DUGER DET INTE ATT JAG SKRIVER OM ATT JAG GRÅTER ELLER MÅR DÅLIGT SÅ HITTA EN ANNAN BLOGGARE ATT HACKA PÅ DÅ FÖR JAG SKITER I DET. JAG HÅLLER MIG TILL MITT ÄMNE PUNKT SLUT.
JAG ÄR INTE KISSIE, KENZA ELLER PAOWANNABE, JAG ÄR AMANDA VIKNER OCH JAG HAR MIN EGEN STIL PÅ MIN BLOGG.
D U G E R   D E T   I N T E   S Å   S K I T   I   D E T .
 I N T E   E N   J Ä V E L   H A R   T V I N G A T   D I G   A T T   L Ä S A   M I N   B L O G G .

nu har jag fått säga mitt och faaaaan vad skönt det känns !!
PUNKT SLUT !!!!


en söt ko, bara för att milda upp stämningen.

skrev nyss en hel bibel om en männsika på den här planeten jag ville utplåna, sen kom jag på att det inte var så smart att skriva det här, så jag tog bort det. rad för rad, ord för ord
egentligen ville jag inte, men ibland får man faktiskt lov att ha en hjärna.

imorgon ska jag söka upp någon mentor och jag får se om anita, samuel eller lotta får lov att bli offer. men jag står inte ut längre. jag måste få hjälp och det är nu!
om det så är att jag bara kommer sitta där och gråta och inte få fram ett endaste ord så kommer jag behöva det, och det kommer kännas bättre efteråt.
jag vill inte berätta varför, jag vill bara att folk ska acceptera att jag helt plötsigt kan brista ut i gråt utan anledning. eller jo egentligen har jag ju en anledning, eller typ 2589 sådana men det var väl skit samma. poängen är att jag vill gråta, och jag kommer gråta, men jag vill inte att folk frågar varför.
 så ni som läser det här och om ni är en av dom som träffar mig varje dag - ge mig bara en klapp ryggen, en kram eller ignonera mig. säg inte att det löser sig och fråga inte heller varför, då blir det bara värre.

just let me be me for a while, it's exacly what i need right now.
whatch me go under

whatch me go under.

Joe Tabac


VS


Galiba

malin berättade idag för mig och angelica att hon inte vill bo kvar här längre.
alltså, det går nog inte beskriva hur många ggr jag har velat brista ut i gråt idag efter hon sa det till oss, men jag har jämt folk runt om mig så det går inte.

jag har velat lägga mig ner på marken och skrika ut vilken dålig människa jag måste vara eftersom hon inte längre vill bo med mig, jag ville gråta tills mina tårar slutade rinna, jag ville helt ärligt inte andas för några timmar.
så, mina kära läsare, så mycket betyder malin för mig.
och angelica också, för nu när malin flyttar hem till falun ska även angelica dra hem till bjurs och bo hemma.

mina allra bästa vänner i hela vida världen lämnar mig. vi kommer att skiljas åt, vi kommer inte att vara bästa vänner längre.
angelica kommer gå tillbaka till sitt vanliga, och även malin.
men jag kan inte fatta att det är sant, det är så otroligt jävla breath-taking.
och jag vet att många av er tänker "easy now amanda, du finner fler vänner där ute i världen!", och ja, troligtvis gör jag det. men jag kommer aldrig, aldrig, aldrig hitta någon som dom. och själva tanken att jag måste förlora dom nu bryter mitt hjärta i miljontals bitar.

jag vill ju såklart det bästa för mina älskade vänner, så om mår bättre av att bo hemma så är det ju deras val.
men jag kan inte bo hemma, det är helt omöjligt.
för det första - jag måste lämna tillbaka gabbe.
för det andra - jag har ingenting kvar i mora förutom min familj, ingenting !!


malin kommer hit imorgon, förhoppningsvis går det att lösa somehow, men har hon gjort sitt val så har hon..
:'(







vet ni tjejer?
ni är min värld. och jag kan inte tänka mig ett liv utan era andetag vid min sida.


                                                                                                 

jag har bara en förälder, en vårdnadshavare.
många av mina vänner, eh wait - alla mina vänner(!), har två att fråga. om en säger nej kanske man har en chans hos den andra.
jag får ett svar, sen får jag leva med det svaret jag får, har inget annat val än att acceptera.

det är inte så att jag är missnöjd över det heller,
jag älskar min mor och för mig är hon den bästa i världen.
men den sista veckan tycker jag att hon har varit alldeles för realistisk, för mycket mamma.
visst, det är hennes uppgift i know it, men sometimes blir det bara för mycket och det blir jobbigt.
som sagt den här veckan har hon varit över realistisk.
jag har fått förfrågan att köpa rasmus.
ni som följer min blogg vet vem rasmus är och vad han betyder för mig.
en häst som mitt gymnasie äger, och en häst jag älskar mer än words can tell, det är bara det att vissa människor inte förstår min kärlek till den hästen. jag hatar det.
men det har inte med detta inlägg att göra så jag ska hålla mig till ämnet.
.

whatever, mor tyckte det var skitkul att jag fick köpa rasmus för hon vet att han är betydelsefull för mig och hon sa att jag skulle slå till, TILLS jag berättade för henne vad han skulle kosta.
då blev hon like this:  
  "hur gör du med stallplats efter skolan?", "vart ska du köpa hö?" - det är två år dit, det hinner lösa sig! och det är inte direkt så att dalarna har hökris. 

"du kommer få jobba röven av dig för du vet att jag inte betalar ett öre?!" - jaa, jag vet. det har jag vetat redan innan jag planerade att skaffa häst.

"onödigt att skaffa häst om du inte får tävla något för att du måste jobba varje helg.." - från och med när brydde jag mig om att tävla? säg mig mamma, från och med när har jag prioriterat tävling framför att älska min alldeles egna bästa bästaste vän?! säg mig det..

"du förstör alla dina planer , du jkommer vara fast i sverige med din häst!" - hon har rätt på ett sätt, men jag vet att det finns folk där ute som tycker om rasmus som skulle kunna tänka sig honom på foder om det skulle behövas. skolan kan låna om dom vill, dom vet att han är grym.

"jag vill bara att du tänker över det här, det är ditt liv handlar om" - detta är jag mycket medveten om. men har mina vänner som äger häst dessa bekymmer? answer: no.

mamma, jag vill säga till dig att jag klarar det här.
jag vet att jag får slita röven av mig, men jag vet att jag fixar det.
jag ska kämpa, och jag gör det inte bara för min egen skull - utan för jag vet att rasmus skulle bli så lycklig med mig.
mamma, jag älskar dig. men tänk inte så mycket, det är jobbigt för både dig och mig, främst för mig för din åsikt betyder för mig och det vet du.


                                                        

JAG VET ATT DET HÄR INLÄGGET BLEV LÅNGT OCH DRYGT MEN JAG VAR TVUNGEN ATT SKRIVA AV MIG.
skulle kunna skriva fyra A4 sidor om det här ämnet, men jag ska ta det face to face istället.
bara det att jag har så svårt för att prata, jag skriver 10000000 gånger ättre än vad jag pratar, för när jag skriver hinner jag tänka efter, radera och tänka om.

Jag försöker hitta skäl att stanna kvar
han var ju snäll ett tag, hans familj är underbar,
Han vet saker om mig som ingen annan vet
Vi har delat ett tid och delar samma sår
Så jag blundar och låtsas att jag inte ser att alla brister som han har bara blir fler

Jag ska veta att jag är värd så mycket mer
Han ljuger för mig och han sårar mig
Så lämna honom nu
Åh jag vet att det är svårt att vara själv
Men han ger mig ingenting jag vill ha så lämna honom nu

Jag kanske funderar på alla minnen som vi har, jag är rädd att han ska gå så jag blir ensam kvar
Han är inte samma kille som förut, dom vet att jag vet att det måste få ett slut

jag ska veta att jag är värd så mycket mer
han ljuger för mig och han sårar mig, så lämna honom nu
Åh jag vet att det är svårt att vara själv, men han ger mig ingenting som jag vill ha så lämna honom nu

jag måste sluta hitta skäl att stanna kvar, han är inte bra för mig, snälla ge mig av.

Jag borde veta att jag är värd så mycket mer! Han ljuger för dig och han sårar sig, så lämna honom nu
Åh jag vet att det är svårt att vara själv, men han ger mig ingenting som jag vill ha så lämna honom nu

jag skulle bara veta att jag är värd så mycket mer, 
han ljuger för mig och han sårar mig, så lämna honom nu
Åh jag vet att det är svårt att vara själv, en han ger mig ingenting som jag vill ha så lämna honom nu

vad mer kan jag säga än:
min mamma är världens bästa dotter.
min morbror är världens bästa son.
.

vad detta handlar om kan jag inte berätta - för personligt och handlar om familjen.
.
jag älskar dig morfar, även om jag är dålig på att visa det.
du och mormor har gjort ett bra jobb som fostrat era barn till dom bästa.
kämpa på, du har mycket kvar.'
.
jag älskar min mor & jag älskar min morbror micke.
you are the greatest.
.
.
.